CarolinaHjelm

Det har tagit en lång stund att fundera om jag ska skriva det här inlägget eller inte men jag tänker göra det för min egen skull! Dessutom är det viktigt att få ut sånt här! Dom här bilderna ovan är tagna sommaren 2009. En period i mitt liv där jag inte mådde så bra. Det tog ett bra tag innan jag accepterade det för mig själv, att jag inte mådde bra. Innerst inne visste jag nog det hela tiden men man lever i en slags bubbla av förnekelse. Jag blir ledsen när jag ser mina stickor till armar och jag hade inget underhudsfett kvar ben stack ut. Nu säger jag inte att det inte är fint med att vara smal. Utan det var inte häslosamt att väga så lite på för min kropp som jag gjorde då. Min kropp skrek efter hjälp!

Jag hade hade en sväng av ätstörning. Som min pappa uttyckte det var det en "förkylning av anorexi". Kan väl hålla med om det och det var nog inte långt ifrån att jag vart så sjuk att jag hade varit tvungen att läggas in. Något som jag hela tiden förnekade för mig själv. Men om sanningen ska fram så kretsade allt i mitt huvud kring mat. Jag planerade jämt och ständigt vad jag skulle äta och när, jag tränade febrillt och ställde mig på vågen nästan varje dag och var arg på mig själv när det inte visade ett minus. Jag var väldigt duktig också att övertyga min omgivning att jag mådde "jättebra". Men det var ju många som såg igenom det där, vilket var bra. Dock var jag så arg på alla som bad mig att äta mer, och till och med min pappa och mamma fick babysitta mig när jag åt för att se till att jag åt. För det hände att jag sa att jag hade ätit en hel massa mat fast jag hade ätit ett äpple. Det hände också att när jag var hemma själv att jag kastade mat för att det skulle se ut som att jag hade ätit. Sjukt, men man blir sjuk när man blir så sjukt besatt av vad man får i sig och ska övertyga omgivningen om att inget är fel. Det är så himla sjukt att tänka tillbaka på den här perioden. Jag är så himla ledsen för de människor som fick stå ut med min envishet den här tiden.

Det tog ett bra tag innan jag sakta men säkert insåg att jag höll långsamt på att skada mig själv. Första tecknet var ju att mensen försvann helt. Den hade jag inte på över 8 månader. Sen kom det ju även så att jag vart sjukt anfådd när jag tränade inte för att jag var otränad utanför att när man väger för lite så har ju kroppen inget att ta ifrån så jag vart anfådd och jättetrött för att kroppen inte hade någon energi att ta ifrån. Dessutom kommer jag aldrig glömma en gång på naturkunskapen i gymnasiet när vi fick testa vår puls och jag insåg att min vilopuls var otrolig låg. Sen var det ju inte så kul när alla byxor vart för stora och höftbenen syntes väldigt väl genom tröjorna. Då började jag skämmas och insåg själv att jag var ju nästan ett vandrade skelett. Men ändå fortsatte jag, dum som jag var. Fortsatte att gå ner. Tills jag kom till en punkt att jag blev arg på mig själv. Jag vart riktigt bitter och arg på att jag höll på att förstöra mig själv som jag gjorde.

Sen kom vändpunkten senare på sommarn då jag insåg efter mycket gråt och prat med mina föräldrar att nu var det dags att lägga av med den här skiten. Men det var en sjukt jobbig period att bryta ett mönster som man själv varit väldigt kontrollerad med att följa. Men med mycket vilja så gick det! Tack vare min Pappa, pappas tjej Sabine, Mamma och mammas sambo Henke så gick det. Dom skällde på mig, och fick mig att kämpa!

Idag väger jag ett par kilo över min "idealvikt" men det rör mig faktiskt inte i ryggen. Jag känner mig fin, jag känner mig hälsosam både psykiskt och fysiskt. Visst kanske man hade velat gå ner ett par kilo för att känna mig mer hälsosam och få bort lite av magen, men de är ingenting jag lider av just nu. Och jag vet att det aldrig igen kommer att bli den tillvaron jag levde i förut. Jag tror att min familj kan se att jag mår bättre än någonsin nu. De litar på mig idag när jag säger att jag mår bra och att jag har det bra. Det är det viktigaste för mig. Tanken med det här inlägget var väl inte att det skulle bli såhär långt eller en snyfthistoria. Utan att det är så lätt att hamna i ett sånt här farligt mönster och det är väldigt svårt att ta sig ur. Jag önskar ingen några sånna här känslor som jag hade under den här tiden. Det var verkligen ett helvete och förstörde så mycket för mig i en period. Så alla därute, det går att ta sig ur, det är svårt men det går!