Att vara själv är underskattat. Speciellt när man är så otroligt självkritisk som jag. Jag är min egen största fiende och det är det senaste året som jag jobbar på en relation med mig själv. Jag är faktiskt rätt så okej, även när jag umgås med själv!
Egentid.
Nu har älsklingen åkt iväg på ännu ett rep. Jag håller på att tvätta lite lakan och har lite egen-tid med mig själv. Jag börjar äntlingen hitta ett lugn med mig själv, att jag duger som mitt eget sällskap. Jag har en tendens att bli så fruktansvärt rastlös när jag är själv. Vill ha någon att prata med oftast, men nu känns det som att jag bara är lugn, lugn med mig själv. Vet att Jimmie kommer tillbaka imorgon och då vet jag att idag är jag själv och ska se till att göra saker som jag kanske inte gör när han är hemma. Som typ att lyssna på skithög dålig musik som man sjunger med till, spela dance central och se otroligt rolig ut när man försöker imitera alla danssteg, kolla på alla serier som jag älskar.