Läste igenom på lunchen ett par inlägg för lite mer än ett år sen, och det gör ont i mitt hjärta att se hur dåligt jag mådde under den perioden. Jag vantrivdes som attans på jobbet, det kändes inte som ett humant jobb, vi var alla robotar som skulle sitta och besvara samtal efter samtal, jobbiga arbetstider och stress och klumpar i magen och det ledde till att jag blev sjuk fysiskt (ont i magen och väldigt ont i huvudet) för att jag mådde dåligt att vara på jobbet. Jag började äta mer och gick upp i vikt, vilket inte gjorde mig speciellt gladare direkt. Dessutom var jag nykär i Jimmie och han bodde i Nyköping och jag i Stockholm vilket också sög att man inte kunde ses i veckorna. Jag grät i telefonen när jag pratade med Jimmie och jag hade svårt att sova. Usch, jag får ont i magen bara av att tänka på det.
Men jag är glad att jag tog beslutet att inte vara kvar i Stockholm och överge jobb mot arbetslösheten, för jag ser hur långt det har tagit mig idag. Jag har aldrig varit mer säker på mig själv, jag är trygg i mig själv och känner mig mer vuxen. Jag är sambo sen ett halvår tillbaka. Jag har ett bra jobb där jag stormtrivs, med underbara kollegor och det är snarare kul att gå till jobbet idag för att man vet aldrig vad som väntar en! Det är variantion och jag får ta mycket ansvar. Jag trivs idag, det gjorde jag inte då! Ibland måste man byta spår som man trodde var rätt för att inse att det inte alls var rätt utan att det finns andra vägar som man inte trodde fanns. Nu blev detta ett otroligt långt inlägg, men jag ville bara få ur mig att det är viktigt att lyssna på sin kropp oavsett vad det gäller. Annars gräver man sig ner i en grop och det kan va svårt att komma upp igen!